Dagens Nyheter har en intressant artikel om allas vårt lego. Legobitarna, som var bästa leksaken i min barndom, har blivit en trist historia. Slut med att gräva i stora hinkar efter taklegobitar och murstenar. Slut med att bygga efter egen fantasi. Nej, nu går det efter färdiga mallar och mönster. Pojklego, i mörka farliga färger, handlar bara om krig och hjältar. Flicklegobitarna är förstås rosa och pastellblå och tillsynes alldeles ofarliga.
På nätet protesterar man mot Lego Friends, som flicklegot kallas, och forskaren Niklas Järvklo, som intervjuas i DN, kallar flicklegot diskriminerande.
Här någonstans går det helt snett, menar jag. I samma ögonblick som vi säger att flicklegot är fel och diskriminerande, har vi satt standarden: pojklegot är norm, och OK.
Jag vågar påstå att båda delarna i så fall är lika diskriminerande, och lika mycket åt skogen och lika andefattiga, tråkiga, plastiga, förutsägbara och onödiga.
Kanske dags att lägga ner verksamheten i Billund?