Tredje gången gillt – i Oslo?

Efter en ganska ”misslyckad” självmordsbombning i Sverige för drygt ett halvår sedan var det nära ögat i Köpenhamn. De mordiska planerna avvärjdes dock i sista ögonblicket. Två terrorangrepp med islamistiska förtecken blev, tack och lov, inte till verklighet, men båda kunde ha fått förfärande konsekvenser.

Men nu – i Oslo – var det väl tredje gången gillt? Så tänkte nog de flesta under fredagseftermiddagen. Men kan en islamistisk terrorist vara lång och blond? Alldeles omöjligt är det väl inte, men visst blev vi lite förundrade när vi fick beskrivningen. Kanske till och med en aning lättade, om än bara för ett kort ögonblick. Den här gången skulle den muslimska befolkningen i de skandinaviska länderna slippa bära den kollektiva skuldens ok.

Nu är den skyldige, enligt egen utsago, kristen fundamentalist (bland mycket annat). Lars Ohly påpekade i sitt sommarprogram igår att det sannolikt inte innebär att samtliga kristna skuldbeläggs. Nej, det får vi hoppas. Inte heller bör man hålla de medeltida tempelriddarna ansvariga för det som hänt i Norge, eller för den delen spel- och kemikalietillverkarna. (Även om jag har mina synpunkter på spelindustrin; konsekvenserna av World of Warcraft och andra spel är oöverskådliga.)

Det kan dock finnas anledning att ett ögonblick dröja kvar vid det kollektiva skuldbeläggandet, eller åtminstone den kollektiva beskrivning som vi många gånger ägnar oss åt. Danskarna är (eller är inte längre?) gemytliga och frihetsälskande, norrmännen allmänt gladlynta och vi svenskar så stelbenta som någon kan bli. Och invandrarna bor i ”getton”, åtminstone i Danmark. ”De fremmede” säger man, och Pia Kjærsgaard nickar sammanbitet.

Vad får det för konsekvenser när en hel folkgrupp beskrivs i svepande, negativa ordalag? Vi- och dom-tänkandet och rädslan för det okända är kanske inte roten till allt ont, men det präglar vår tillvaro i alltför hög grad. I synnerhet måste det ha präglat den norske attentatsmannens svårt infekterade tankevärld. Han har uppenbarligen uppfattat sig som omgiven av fiender – ja hela hans land har varit hotat. Själv har han sett sig som den modige hjälten som inte skyr något, den som ska rädda den norska själen, även om priset blir högt. Anna-Lena Lodenius talar, säkerligen ganska träffande, om en ”grandios” självbild. I hans hjärna, precis som på hans datorskärm, pågår ett krig, där människors liv blir till siffror, till brickor i ett spel. Nu har han dessvärre överfört sitt krigsspel till verkligheten, han har hållit i vapnen på riktigt, och det räcker inte att avfärda honom som patetisk.

Den norske terroristen må vara korsfarare eller jihadist. Vad han kallar sig spelar mindre roll. Generellt kan sägas att fanatismen och hatet är detsamma hos alla dem som begår terrorhandlingar av det här slaget. Världen är svart och vit. Man är övertygad om att man har något att försvara, och något att bekämpa – och man gör det med rå och glödande fanatism. Oavsett vad kampen gäller har man sanningen och gud på sin sida. Scenen är ungefär densamma överallt. Det onda mot det goda, en fiende som står för allt det där som man avskyr, och så en hjälte som dödar i rättfärdighetens namn. Hur ser den främmande fienden ut? Ljus eller mörk? Det beror på vilken sida man befinner sig på. Precis som i ett gammalt hederligt schackspel, med svarta och vita pjäser.

Strax efter explosionen i Oslo tog en islamistisk grupp på sig skulden. ”Det var vi!” utropade man stolt. Men så visade det sig att terroristen var blond. Fel hårfärg.  Islamistgruppen måste förstås genast dementera.

Nu är naturligtvis det norska vansinnesdådet unikt i flera avseenden, och det slår det mesta i djävulskhet. Men mekanismerna är i mångt och mycket desamma som vid andra terrordåd med religiösa och etniska förtecken. Själv tvingas vi inse att det onda och obegripliga kan finnas ibland där vi minst väntar det.  Mer kunskap, ökad medvetenhet och större vaksamhet krävs. Det som har hänt får inte förändra Norge, säger norrmännen själva, och vi kan inte göra annat än att ge dem vårt stöd. Samtidigt får vi inte vara naiva. Det är en ytterst svår balansgång. Vad vi kan göra, var och en, är att ta ansvar för våra egna handlingar och våra egna ord. Det räcker i alla fall en bit på vägen.

Om admin

Bloggen med ett svensk-danskt perspektiv! I början av 2010 gav vi på Öresunds Översättningsbyrå varandra ett nyårslöfte: att starta en blogg som bjuder på smått och gott från båda sidorna av Öresund. Det kan handla om dagsaktuella händelser, om kuriosa, skillnader och likheter mellan danskt och svenskt m.m. Har du tips och idéer får du gärna skriva till oss på info@oresunds.dk.
Det här inlägget postades i Aktuellt, Kultur, Politik, Religion, Samhällsfrågor. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>