I dagens Sydsvenskan kan vi läsa att allt färre svenska studenter väljer att läsa i Danmark. Svenskarnas intresse har ”svalnat” och allt färre ”vill plugga” i Danmark.
Att saker och ting kan beskrivas ur olika perspektiv är ingen hemlighet. Här är dock perspektivet närmast obegripligt. Det borde ha stått att svenska studenter inser att det inte är någon idé att söka till utbildningar i Danmark, att de gett upp hoppet om att komma in… o.s.v. Det är ju glasklart att orsaken till det ”minskade” intresset är de ändrade antagningsvillkoren. Svenskarna kommer ju inte in, även om de försöker.
Anledningen till att svenskar numera har svårt att få de eftertraktade utbildningsplatserna är framför allt två: dels värderas svenska betyg numera lägre än förr i Danmark, dels krävs att man ska ha läst engelska C på gymnasiet, vilket många inte har gjort.
Samtidigt beskriver artikeln hur man från danskt håll oroar sig över att danska utbildningar blir alltmer ”oattraktiva” för utländska studenter.
Det här är en artikel som berättar två historier, eller snarare tre. En handlar om hur svenskarna gett upp hoppet om att komma in på danska utbildningar, och att allt färre bryr sig om att skicka in en ansökan. En annan handlar om att svenskarna inte ”vill” söka till Danmark. Den tredje handlar om att danska företrädare oroar sig för att danska utbildningar inte längre är ”attraktiva” nog att locka till sig utlänningar. Det är tre perspektiv som knappt har med varandra att göra. Hur kom den här artikeln till? Hur har journalisten tänkt?