Först använder man otillåtna medel (eller medel som borde vara otillåtna) för att vinna kampen om att få ta hand om tågtrafiken över Öresundsbron. När det sedan visar sig att man, trots hjälp från danska skattebetalare, inte klarar av att driva denna trafik – nöjer man sig från dansk sida med att ta fram en plan B, som enbart räddar trafiken på den danska sidan.
Osökt kommer jag att tänka på alla de bekanta, både i och utanför Köpenhamn, som under årens lopp erkänt att de aldrig rest över bron, att de faktiskt inte haft något ärende till andra sidan. ”Kanske man borde åka över någon gång, finns det något där?” Intresset för den svenska sidan är ibland förfärande lågt.
Det finns ögonblick när jag tänker att vi har långt kvar till en fungerande region. Viljan måste finnas på båda sidor. Samtidigt inser jag att tiotusentals personer pendlar mellan Danmark och Sverige varje dag, och att bron trots allt förändrat Öresundsområdet. Nu är det frågan om man från dansk sida klarar av att se helheten och ta ett övergripande ansvar. Det som ser ut som en gräns på kartan är inte en skarp gräns i verkligheten. Sundet, bron, arbetsmarknaden och arbetskraften m.m. är våra gemensamma angelägenheter och inte bara en dansk nationell angelägenhet.