Lön till översättare?

För den som inte läste min krönika i Skånska Dagbladets papperstidning den 9 december, om översättarna och deras villkor, kommer den här:

I veckan som gick fick vi genom Sveriges Radio en inblick i de skönlitterära översättarnas villkor. För den som inte visste hur branschen fungerar kom det kanske som en överraskning att dessa språkvirtuoser i genomsnitt tjänar strax under 15 000 kronor i månaden före skatt. För kvalificerat heltidsarbete. Det är en lönenivå som ingen lär finna acceptabel. Inte ens förlagscheferna påstår att den är rimlig. Några av dem intervjuades i onsdagens Morgoneko, och de lät en aning besvärade. En av dem påpekade att det ekonomiska läget är ”ganska pressat”.

Dock verkar det inte gå någon nöd på förlagscheferna själva. De förefaller ha alldeles utmärkta lönenivåer. Och vi kan nog utgå från att övriga inblandade i produktionsprocessen får en anständig lön. Så varför ska just översättarna behöva ta smällen? Svaret är enkelt: De har ingenting att sätta emot.

En av de intervjuade förlagscheferna konstaterade att översättarna är frilansare, och att varje uppdrag bygger på en förhandling. Jo tack. Han fick det faktiskt att låta som om det handlade om ett avtal mellan två likvärdiga parter. Ingenting kan dock vara mer fel. Översättaren är en liten ensamföretagare, eller möjligtvis timanställd, som saknar möjlighet att sätta hårt mot hårt på en konkurrensutsatt marknad. Hellre 15 000 än ingenting.

Den normalt funtade frågar sig förstås om det inte är läge att byta jobb eller gå ut i strejk. Eller kanske bli facköversättare?

Att byta jobb kan vara lättare sagt än gjort. Är man lite äldre betraktas man som ointressant. De yngre översättarna, som investerat i en lång utbildning, vill inte ge upp i första taget. Så väljer man att bita ihop i stället, samtidigt som man försöker intala sig att man ändå gör något meningsfullt, något man ”gillar”. Här lurar man givetvis sig själv. Branschen är hopplös, och den som kan hitta något annat är att lyckönska.

Strejkandet kan vi glömma. Översättarna är uppdragstagare, utan någon som helst anställningstrygghet. Här finns ingen strejkkassa att dela på, här gäller ingen arbetsrätt. De flesta hade nog hellre valt en anställning, men förlagen, liksom samhället i stort, föredrar frilansande översättare. Frilansare ställer inga krav på arbetsmiljö, behöver ingen sjuklön, ingen tjänstepension, ingen semesterledighet, inga tillägg för obekväm arbetstid. De ordnar själva dator och skrivbord. De finns till hands när man vill, i övrigt slipper man tänka på dem.

Facköversättarbranschen ser ungefär likadan ut. Ensamma småföretagare som kämpar för att hålla näsan över vattnet, utlämnade åt en handfull prispressande översättningsbyråer som styr marknaden med järnhand, och ett idiotiskt upphandlingssystem. Går facköversättarna ihop för att kräva ett lägsta pris kallas det kartellbildning. Inget hopp där, alltså.

Nej, om någon ska strejka, så är det bokköparna. Kanske är det dags att kräva specialmärkning av den översatta litteratur som kommer ut? ”Garanterat översatt av en person som fått en anständig lön.” I nuläget skulle ytterst få översatta böcker på den svenska marknaden klara kraven för en sådan märkning.

Om admin

Bloggen med ett svensk-danskt perspektiv! I början av 2010 gav vi på Öresunds Översättningsbyrå varandra ett nyårslöfte: att starta en blogg som bjuder på smått och gott från båda sidorna av Öresund. Det kan handla om dagsaktuella händelser, om kuriosa, skillnader och likheter mellan danskt och svenskt m.m. Har du tips och idéer får du gärna skriva till oss på info@oresunds.dk.
Det här inlägget postades i Kultur, Samhällsfrågor. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>