Den välkände norske fredsforskaren Johan Galtung har utan att darra på målet gått ut och hänvisat till Sion vises protokoll. Här kan man, enligt Galtung, få en bra bild av vad judarna sysslar med. Att Sion vises protokoll är ett komplett falsarium, enbart skapat för att sprida judehat, måste även Galtung vara väl medveten om. Men han drar sig ändå inte för att utnyttja det. Dessutom för han fram teorin att Israel skulle kunna ligga bakom Breiviks massmord. Den enda slutsatsen jag kan dra av detta är att Galtung själv hatar judar, och inte skyr några medel för att sprida detta hat.

Om Galtung har åtnjutit något förtroende tidigare som forskare, så bör det vara för evigt förlorat.

Läs mer här och här och här.

För att öka statens inkomster har regeringen börjat fundera på om det skulle vara möjligt att höja arvsskatten. Motståndet mot höjd arvsskatt är dock stort, och i dagens Berlingske konstateras att regeringen sannolikt väljer att lägga förslaget på hyllan. Riktigt mycket pengar till den danska statskassan skulle det dock bli om man gick tillbaka till det system som var i kraft fram till 1995. Då tillämpades en progressiv arvsskatt, och ville det sig riktigt illa kunde skatten – sägs det – bli över 100 procent.

Familjen Mc-Kinney Møller är alltså danskarnas egna Wallenbergare, bara ännu större, och Mærsk Mc-Kinney Møllers betydelse för Danmark och det danska näringslivet kan nog inte överskattas. Hans sista spektakulära tilltag var att bjuda danskarna på opera. Det var nämligen A.P. Møller og Hustru Chastine Mc-Kinney Møllers Fond som finansierade Köpenhamns nya operahus. (Mærsk Mc-Kinney Møller verkar för övrigt ha varit envis in i det sista; operahusbyggandet lär ha varit ett bitvis svårhanterligt projekt.)

Så vad händer nu? Jo, enligt ryktena är det svenska prinsar som på sikt tar över ledningen. Ytterst ansvarig för koncernen blir nu Mærsk Mc-Kinney Møllers dotter Ane. Men i kulisserna väntar tre dottersöner, varav två, Robert Mærsk Uggla och Johan Pedersson Uggla, är svenska. Kanske betraktas de som äkta danskar av danskarna själva, vem vet. Det lär i så fall underlätta deras tillvaro. Danskarna har som bekant en aning svårt för svenskar som vill bestämma.

Sedan den stora tsunamin år 2004 är det väl i princip ingen som är okunnig om fenomenet. Och de flesta av oss förknippar det med områden på andra sidan jordklotet. Men inte heller på våra breddgrader kan vi känna oss helt säkra.

Berlingske berättar idag om en kraftig våg som år 1858 träffade den jylländska västkusten. Allra värst drabbades området runt Holmsland Klit. Här var vågen, eller tsunamin, 6 meter hög.

Geografer vid universitetet i Kiel har nu rekonstruerat händelsen, och deras slutsats är att en tsunami av liknande slag kan få stora konsekvenser för kusterna vid Nordsjön. De menar också att risken för tsunamier vid Nordsjökusterna är större än vad man hittills trott.

I Danmark är det DMI, Danmarks Meteorologiske Institut, som har i uppgift att varna för eventuella tsunamier. DMI har i en rapport konstaterat att danskarna kan räkna med en livsfarlig tsunami åtminstone en gång per årtusende, och man menar att en sådan tsunami sannolikt skulle utlösas av skred i havsbottnen utanför Skottland. Forskningsresultaten från Kiel antyder att risken för en tsunami vid den Jylländska västkusten skulle vara större än vad DMI tidigare antagit.

Den danska statsministern har det inte lätt. I navigerandet mellan höger och vänster har hon varit nära att gå på grund flera gånger. Regeringskollegan Margrethe Vestager och hennes Radikale Venstre, som ju hör hemma i gränslandet mellan rött och blått, gjorde ett bra val, och det vill man ska märkas i regeringssamarbetet. I den andra änden har vi kaxiga Enhedslisten, som förvisso inte sitter i regeringen, men som har makt att ställa till det. Eller, som partiet och dess ledare Johanne Schmidt-Nielsen snarare ser det; makt att vrida skutan åt rätt håll. Får hon inte som hon vill, kan hon spräcka regeringen. Det hotar hon i alla fall med att göra om regeringen driver en politik som drabbar de sämst ställda. Frågan är således nu om årets budget ska få Enhedslistens godkännande eller inte.

Från Dansk Folkepartis sida fnyser man dock åt Enhedslistens hotelser. Enhedslisten har ingen betydelse, säger en av partiets företrädare. Att DF tänker fälla regeringen är nämligen inget man ska ta för givet. I alla fall om man ska tro partiets talesman i finansiella frågor.

Själv tänker jag att båda ytterkantspartierna gör vad de kan för att påminna om att de är vid liv.

Läs mer i Berlingske och Jyllandsposten.

Fundera på följande mening: ”Hen hjälper till mycket hemma”. Råder det någon tvekan om könet där? Testa att byta ut ”hen” mot ”han” och sedan mot ”hon”. Blir resultatet likvärdigt? Sanningen är att ingen skulle komma på tanken att säga om en kvinna att hon hjälper till hemma. Inget ”hen” i världen kan dölja att det är en man som avses.

Idag hittade jag för övrigt en alldeles lysande artikel på temat, skriven av Per-Åke Lindblom. Lindblom konstaterar bl.a. att jämställdheten inte verkar ha nått längre i de länder som har ett könsneutralt pronomen (t.ex. Iran) än i övriga världen.

Det är ett enormt problem att män och kvinnor inte värderas och behandlas lika överallt. Och jag väntar ivrigt på den dag när det är lika OK att vara en ”hon” som en ”han”. Överallt i världen.

På nätet protesterar man mot Lego Friends, som flicklegot kallas, och forskaren Niklas Järvklo, som intervjuas i DN, kallar flicklegot diskriminerande.

Här någonstans går det helt snett, menar jag. I samma ögonblick som vi säger att flicklegot är fel och diskriminerande, har vi satt standarden: pojklegot är norm, och OK.

Jag vågar påstå att båda delarna i så fall är lika diskriminerande, och lika mycket åt skogen och lika andefattiga, tråkiga, plastiga, förutsägbara och onödiga.

Kanske dags att lägga ner verksamheten i Billund?

Victoria borde ha uppkallat sin dotter efter någon av sina anmödrar, om jag förstår Lindqvist rätt. Kanske Desirée? Om jag inte är felinformerad så dög det dock inte när Desirée Bernadotte först kom till Sverige. I stället kallades hon Desideria. Kanske var det en av anledningarna till att hon fick nog och stack. Eller så var det kylan.

Frågan är vad en pojke skulle ha hetat, om Lindqvist fått som han velat. Det finns inte så många namn att välja på. Gustaf, Carl och Adolf är väl vad våra kungar brukar heta. Så, Adolf kanske?

Nåja, saker och ting förändras. Det kom en tid när Adolf inte var gångbart längre. Kanske kommer det en tid när namnet Estelle framför allt för tankarna till kungligheter. Vem vet. Eller så kommer det en dag när prinsessan slutar vara prinsessa och blir en alldeles vanlig Estelle Bernadotte – och det låter väl inte helt fel? Ganska franskt, faktiskt. Och cirkeln skulle plötsligt vara sluten.

Själv tycker jag att all dansk ost är hal, svettig och illaluktande – utom ”lillebror-osten” förstås, som är så snäll som en ost kan bli. (En aning menlös, med andra ord.) Förgäves har jag försökt förklara för våra danska släktingar vad en ”stark” ost är, eller borde vara. I Danmark definierar man en osts styrka efter lukten. Ju värre lukt, desto ”starkare”. En stark ost i Sverige har däremot en smak som får det att svida till på tungan. Och den luktar helt OK. Den senare varianten äter jag gärna, den förra avstår jag helst ifrån.

Kanske bör man växa upp med dansk ost för att stå ut? Fast maken är ett levande exempel på att även danskar kan uppfatta dansk ost som förfärlig. Han totalvägrar. Min pappa däremot försökte sig med jämna mellanrum på att ta hem en Gamle Ole när jag var barn. Men den fick bo på balkongen. ”I kylskåpet? Aldrig i livet”, sa resten av familjen. Fast det var Pappa som brukade få sista ordet: ”Om tycke och smak dividerar man inte”, sa han.

Så här skriver Gyldendals:
”kejthåndet, (1. led beslægtet med oldn. keikr ‘bøjet, skæv’), person, der bedst kan bruge venstre hånd…”

Kanske är det gotländskans och danskans gemensamma nordiska arv som spökar. Eller så är det det danska inflytandet som gör sig gällande. Danskarna har ju som bekant tillbringat en del tid på Gotland.  Uttrycket dyker för övrigt upp i andra gamla danskområden också: ”Kajhänt” är vänsterhänt på skånska.

”Labb” känner vi förstås igen från djurens värld.