Under rubriken ”Godhjärtade svenskar ser på invandrare som husdjur” diskuterar skribenten Lars Åberg i dagens DN hur vi hamnat där vi är – med olika samhällsgrupper som mer eller mindre tilldelats fasta roller som bidragsgivare respektive bidragstagare. Artikeln kan ses både som ett inlägg i den interna svenska debatten inför valet och i den danska debatten om den svenska yttrandefriheten och demokratin.
Pia Kjærsgaard och Naser Khader i skön förening hävdar att svenskarna fått munkavle. Åberg formulerar sig något annorlunda: Han frågar sig varför det är så ”ångestladdat” att prata om de missförhållanden som finns, och han söker bland annat förklaringen i 70-talets vänsterrörelse. ”Vi ville vara så solidariska”, skriver han. ”Godhetsperspektivet genomsyrar integrationspolitiken och skänker tillfredsställelse till dem som hjälper och vill vara vänliga.” Det gör ont att vara kritisk, och ingen vill göra någon annan illa.
Att vara ”god” och samtidigt ställa krav, eller att hjälpa den svagare och samtidigt tro på att den hjälpbehövande faktiskt kan stå på egna ben, kan kanske vara svårt ibland. Och i en värld där vi alltid riskerar att väcka den högerextremistiska björn som sover, är det kanske enklare att inte ta diskussionen. Men diskussionen måste tas – och den måste föras upp på ett högre plan. Vi lever inte i en folkvandringstid, utan snarare i en folkflygningstid. Aldrig någonsin förr har människor kunnat förflytta sig så långt på så kort tid som nu. Vi har en teknik som möjliggör det som tidigare var omöjligt, och världen har krympt. Vi har, bokstavligt talat, kommit närmare varandra, och det är sannolikt en utveckling utan återvändo. Det är spännande, men kan också upplevas som skrämmande, och det ställer krav på oss alla. Det här är något vi måste kunna tala om utan att förfalla till anklagelser, svartmålning eller alltför ensidigt/enfaldigt tänkande. Det gäller inte bara politiker, journalister och forskare, utan oss alla. (Och förresten, var finns forskarna i denna intressanta tid?)
Några hundratusen personer har under de senaste decennierna invandrat till Danmark. Ungefär lika många danskar, eller något fler, har utvandrat. Dessa danskar är idag invandrare i andra länder. Samma sak gäller förstås även för Sverige. Att dessa omvälvande förändringar skulle passera smidigt och smärtfritt är att hoppas för mycket. Vi måste helt enkelt hitta bättre strategier för att tala om och hantera det som händer framför ögonen på oss. Gör vi inte det, lägger grupper med en mycket smal agenda beslag på diskussionen och snedvrider den.
I Sverigedemokraternas film visas en närmast ondsint kapplöpning. Vem ska roffa åt sig bidragen? De svartklädda invandrarkvinnorna eller den stapplande åldringen? Jag tänker osökt på min gamla faster som idag bor på ett hem för äldre dementa. Hennes kontaktperson är en ung, mörk tjej med ursprung i ett annat land. Det är hon som tar hand om min fasters alla behov i vardagen och ger henne en välbehövlig liten klapp på kinden då. Och hon är inte den enda invandraren som tar hand om våra äldre.
De svenska filmbolag som vägrade göra Sverigedemokraternas film gjorde helt rätt. Det var, föga förvånande, först i Danmark man fick napp… Å andra sidan tar idag åtminstone två av de tre danska bolag som var involverade i filmen avstånd från den, berättar Berlingske Tidende.
Spännande fortsättning följer, och kanske blir vi alla lite klokare med tiden?