Kan danskarna tjäna en förmögenhet i Sverige?

26 januari, 2012

Danskarna bör åka till Sverige och handla – brobiljetten är snabbt intjänad, åtminstone om man ska tro Berlingske. Tidningens ”24timer” har jämfört priser på dagligvaror, och de är definitivt till svenskarnas fördel. Samma varor visade sig kosta mer än dubbelt så mycket i Danmark som i Sverige. Chefen för danska Forbrugerrådet (jfr. Konsumentverket) säger sig vara skakad över de stora prisskillnaderna, och han menar att det finns all anledning för danskarna att åka över bron för att handla.

Undersökningen har fått danskarna att börja fundera på vad de gör för fel. Någonting måste vara galet i detaljhandeln, menar man. Kanske för mycket reklam och extrapriser? Sådant har nämligen visat sig få motsatt effekt än den tilltänkta. Glättiga reklamkampanjer och massutskick gör prisnivån högre än vad den skulle behöva vara.

Själv tror jag att det ligger något i det resonemanget. Samtidigt kan jag inte låta bli att påpeka att prisjämförelsen kan halta något. De danska varorna köptes in på Bilka – en kedja som finns över hela Danmark – medan de svenska varorna köptes in på Gekås i Ullared.

Så hur den  faktiska prisskillnaden ser ut återstår fortfarande att undersöka. Det må vara billigt i Ullared, men de flesta av oss skulle aldrig åka dit för att handla – inte ens om vi fick betalt för det.

Danska – en gissningslek?

10 januari, 2012

I en krönika i gårdagens Jyllandsposten gör Ole Justenlund upp med förfallet i det danska språket. Det är den talade danskan som är föremål för hans irritation. Allt fler radio- och TV-värdar, nyhetsuppläsare o.s.v. sväljer orden, mumlar, säger fel o.s.v., menar han. Justenlund finner det dessutom oroande att svenskar och norrmän får allt svårare att förstå talad danska.

Själv är jag böjd att ge honom rätt. Det är i och för sig riktigt att språk ständigt förändras, men jag har många gånger undrat om inte danskan förändras i snabbare takt än de övriga nordiska språken.

En iakttagelse jag gjort under många års arbete med danskt material är att det finns ett visst överflöd av ord i danskan – och då inte minst i talspråket. För att ta ett exempel: varje enkel fråga i en TV-intervju besvaras med en lång harang som  av någon outgrundlig anledning alltid inleds med ”Jamen”.

A: Hvordan går det?
B: ”Jamen det går da sådan set bare helt fint…”

Varför ”Jamen”? Varför ”sådan set”, varför ”bare”? Hur lyckas man för övrigt kombinera ”bare” och ”helt”? Vilken betydelse har uttrycken just i det här sammanhanget? (Kanske ett ämne för en avhandling i nordiska språk?)

Även skriftspråket går faktiskt att kritisera. Skriven danska är många gånger betydligt mer komplicerad än skriven svenska, och i princip varje dag stöter jag på texter som inte riktigt tål översättning, utan behöver skrivas om rätt rejält för att över huvud taget fungera på svenska. Även korrekt skriven danska kan upplevas som krångligare än svenska, bland annat på grund av danskarnas förkärlek för passivkonstruktioner  (gärna flera på rad).

Välbetalda tolkar?

9 januari, 2012

Har Arbetsförmedlingen köpt in tolktjänster på tok för billigt? Nej, det är snarare Polisen m.fl. som betalar tolkarna alltför mycket, åtminstone om man ska tro ett blogginlägg som gjorts med anledning av en artikel i Dagens Nyheter idag. Artikeln handlar om att Arbetsförmedlingen handlat upp tolktjänster för 59 kr för första halvtimmen, mot normala 2-300 i timmen. Bloggaren frågar sig varför tolken ska ha mer betalt än en städare.

Även i P1 gjorde man ett inslag om nyheten, och när jag hörde det tänkte jag omedelbart att en stor del av lyssnarna skulle bli upprörda. Inte för att tolkarna får för lite betalt, utan för att de får för mycket. Vem vill inte tjäna 300 kronor i timmen? 12 000 i veckan, 50 000 i månaden?

Tolkens verklighet och vardag är dock långt ifrån glamorös, och han får vara glad om han överhuvudtaget kan leva på sina inkomster. Många gånger kommer han faktiskt inte upp i städarens lön.

Så här kan arbetsdagen för en tolk se ut: Han sätter sig i bilen kl. 08.30 för att tolka på en barn- och ungdomspsykiatrisk mottagning någonstans i Skåne. Uppdraget börjar 09.30. Det tar tre kvart att köra dit. 11:00 är uppdraget slut, och tolken kör vidare till nästa samhälle på den skånska landsbygden. Här väntar en tolkning för socialförvaltningen mellan 12.30 och 13.30. Sedan blir det bilkörning igen. Det sista uppdraget, som rör en vårdnadstvist, är inbokat 15.00-16.00. Någon lunch har han inte hunnit med. Det fick bli en medhavd macka och en kopp kaffe i bilen.

Klockan 17.30 är tolken hemma igen, och han räknar ut att han på dagens tre och en halv(!) arbetstimmar tjänat ca 700 kronor före skatt. För den så kallade spilltiden (den tid då han kör bil) får han ytterligare en eller två hundralappar (spilltid ersätts med en 50-lapp i timmen vid tolkning för t.ex. socialförvaltning, sjukvården etc.). Dessutom får han 25 kronor per mil (han har kört 18 mil denna dag) samt ersättning för parkeringsutläggen. Han betalar skatt för halva bilersättningen.

Om arbetsdagen ser ut så här konstant, kommer tolken upp i en lön på ca 18 000 i månaden. Han har jobbat i många år, och han har en universitetsutbildning som är längre än en advokats. Ibland tolkar han i rätten, och då är det något bättre betalt. Fortfarande är hans lön dock pinsamt låg i jämförelse med advokatens. Och medan advokaten ofta halvsover sig igenom rättegången, är tolken tvungen att vara alert hela tiden. Det får helt enkelt inte bli fel. De som ska döma är helt beroende av att tolken förmedlat varje budskap rätt.

Dagen därpå får tolken dessvärre inget uppdrag alls. Han frilansar ju, precis som alla andra tolkar. Han saknar således det skyddsnät som anställda har, han har svårt att planera sin dag och han kan se fram emot en pension som är långt under städarens. (Den senare har dessutom i allmänhet fast anställning, med allt vad det innebär.) Det är inte varje månad som tolken får ihop sina 18 000. Ibland ser det betydligt sämre ut, och andra gånger går det lite bättre.

Ersättningen till tolkar och översättare försämras konstant. Utvecklingen har gått åt fel håll under snart två decennier. Många gånger går det inte alls att leva på lönen. Alltför många tolkförmedlingar och större översättningsbyråer fortsätter att pressa priserna. Och de myndigheter som handlar upp tolk- och översättningstjänster funderar inte ett ögonblick på om ersättningsnivåerna är rimliga, och om de överhuvudtaget kan få kompetent folk för den summa de är beredda att betala. Upphandlingskraven är dessutom i allmänhet utformade på ett sätt som gör att endast en handfull byråer i Sverige kan delta.

Tolk- och översättningsmarknaden i Sverige år 2012 är helt enkelt mer eller mindre absurd.
………………….
Exemplet ovan om tolkens arbetsdag är inte påhittat. Nej, det är dessvärre hämtat ur det verkliga livet.  Tolken finns på riktigt, och uppdragen i fråga utförde han en dag i november 2011.

Vit januari?

6 januari, 2012

Nej, det är inte den uteblivna snön det handlar om, utan om alkohol, förstås. Det är tydligen en del som får för mycket av den varan under julhelgen, och då kan det vara en bra idé att ta det lite lugnt under januari. I alla fall om man ska tro Berlingske. ”Sundhedsstyrelsen rekommenderar en alkoholfri januari”, var nämligen en av rubrikerna häromdagen. Men själv läser jag ju en del andra tidningar också, t.ex. Dagens Nyheter. Här var budskapet det motsatta för någon vecka sedan: ”Läkare ser vit januari som meningslös, medicinskt sett”.

En närmare titt på innehållet visar att Sundhedsstyrelsen tror att vissa kan tänkas ändra sina dryckesvanor efter att ha avstått från alkohol ett tag. Kanske inser en och annan att det går att klara sig utan starkvaror? I DN-artikeln är man inte lika optimistisk. Här citeras brittiska läkare, som befarar att en vit månad kan ge falsk säkerhet. Alltså: efter att man hållit igen en hel månad, kan man ge järnet igen…

Motstridiga budskap alltså? Nja, kanske ändå inte. På båda håll är man faktiskt överens om att den vita månaden i princip är meningslös ur medicinskt perspektiv. Det handlar alltså mer om den psykologiska effekten.

Att satsa på en vit månad är kanske som att klimatkompensera när man flyger. Det dåliga samvetet lindras en smula, och sedan fortsätter man flyga som om ingenting hänt.

Det var en kvinna som nyårstalade!

2 januari, 2012

Helle Thorning Schmidt har hållit sitt första nyårstal, och nu får hon finna sig i att bli granskad in i minsta detalj. Men det hör förstås till jobbet. Både ris och ros får den nya statsministern, och det är väl också vad man kunde vänta sig. Motståndarna fokuserar naturligtvis på det negativa, medan anhängarna har en förmåga att se något helt annat. Själv kan jag inte låta bli att förundras över alla anspelningar på statsministerns kön. I Berlingske konstateras att hon snart ”genopfundet sig selv flere gange end Madonna”. Hade man någonsin kommit på tanken att jämföra en manlig statsminister med Madonna? Eller ens en manlig statsminister med en manlig amerikansk sexsymbol? Gissningsvis inte. En av tidningens läsare konstaterar att Thorning Schmidt inte har mer karisma än en barbiedocka…

En kvinna behöver prestera dubbelt så bra som en man för att duga, sägs det. Och ibland tänker jag att Helle Thorning Schmidt har långt mer att kämpa mot än en manlig kollega skulle ha.

Dyster ledighet

14 december, 2011

Ledighet är ett värdeladdat ord. I Sverige har det oftast en positiv klang, i Danmark en negativ. Där är nämligen ”ledig” lika med arbetslös. Och när dansk press nu meddelar att ”ledigheten” i Danmark under tredje kvartalet var betydligt större än väntat, är det ett riktigt dystert budskap. Antalet arbetslösa växte nämligen med 17 000, vilket är 5 000 fler än vad man räknat med. Enligt Steen Bocian, chefskonom på Danske Bank, råder därmed ingen tvekan om att krisen förvärrats i Danmark, och han ser dystert på de kommande kvartalen.

Läs mer här.

Skattesaken – en pinsam dansk härva

5 december, 2011

I tre år har Danmark toppat listan över korruptionsfria länder i världen. I den senaste undersökningen halkade landet dock ner till andraplatsen. Och kanske hade fallet varit ännu större om man inför undersökningen känt till den senaste danska skandalen, den så kallade ”skattesaken”. Bakgrunden är att Helle Thorning Schmidt och hennes make Stephen Kinnock tidigare varit föremål för granskning av skattemyndigheterna. Granskningen visade att paret inte gjort något som helst fel. Att besvikelsen ute på högerkanten var stor när ”frikännandet” kom är ingen hemlighet. Vad som däremot in i det längsta varit hemligt är att den förre skatteministern Troels Lund Poulsens s.k. spinndoktor varit djupt engagerad i saken (det gäller eventuellt också skatteministern själv) och att man gjort vad man kunnat för att framställa paret Thorning Schmidt och Kinnock i ofördelaktigt ljus.

Vad har hänt? Säkert är att när avgörandet från Skat kom, skickades det inte bara till Thorning Schmidt och Kinnock, utan till höga chefer på det danska skatteministeriet, som inte hade någon som helst rätt att ta del av informationen. Detta dock utan parets vetskap. Vem pressade skattemyndigheterna att agera på detta sätt? Säkert är också att skatteministerns spinndoktor för något år sedan erbjöd Ekstra Bladet information om Thorning Schmidt och Kinnock som han inte borde ha varit i besittning av. Ekstra Bladet tackade nej, bara för att upptäcka att samma information publicerades via BT en vecka före valet, till uppenbar skada för de danska socialdemokraterna.

Vem läckte från de danska skattemyndigheterna? Har representanter för den dåvarande regeringen försökt pressa skattemyndigheterna att avgöra saken till Thorning-Schmidts och Kinnocks nackdel? Frågorna hopar sig.

Hur turerna egentligen gått i den allt mer omtalade härvan, och vem som ringt vem, eller vem som avslöjat vad, är svårt att säga. Att det handlar om en skandal av större format är dock säkert, och saken är ytterst besvärande för den förre statsministern, Lars Løkke Rasmussen, som dock säger sig ha ”rena händer”. När han får frågan om han suttit med vid något möte där Thorning Schmidts skattesak diskuterats har han dock svårt att ge ett rakt svar. Troels Lund Poulsen har åtminstone tillfälligt dragit sig tillbaka. Frågan är om det räcker med en time out. Att det blir mer än time out för hans spinndoktor är nog ganska säkert.

Även hos den danska skattemyndigheten och hos BT har man anledning att fundera på vad man egentligen sysslat med.

De gula sidorna – sjunkande skepp

25 november, 2011

Eniros danska motsvarighet på nätet, De Gule Sider, går i konkurs, skriver Berlingske. Den nuvarande ägaren, European Directories, köpte de danska gula sidorna av TDC för sex år sedan. Den gången var priset 5 miljarder danska kronor. TDC visste förmodligen vad de gjorde när de sålde.

Det går inte särskilt bra för den gamla telefonkatalogbranschen. Dess tjänster verkar bli alltmer överflödiga. Och det är inte utan att man känner en viss skadeglädje. Även ett mindre annonspaket kunde för några år sedan kosta uppåt 50 000 kronor hos Eniro. I dag är det knappast något företag som betalar fullt pris för sin annons. Papperskatalogerna har krympt och sidorna är halvtomma. På gula sidorna på nätet är konkurrensen stenhård, och det är svårt att synas. Alla kan inte ligga längst upp i toppen.

Nej, de flesta företagare tänker sig för innan de väljer att köpa en annons av de gamla monopolföretagen. Marknadsföring är dyrt, och det gäller att lägga pengarna på rätt verktyg.

Ännu en onödig karta

24 november, 2011

Och så har vi fått en ny dansk karta att kika på, om vi tröttnat på ”gettokartan”. Den nya, interaktiva socioekonomiska kartan visar var de rikaste köpenhamnarna bor, var de mest hjälpbehövande finns – och var man kan hitta invandrare med icke-västlig bakgrund. O.s.v.

Tanken är att den nya kartan ska bidra till att ekonomiska stödåtgärder m.m. hamnar på rätt ställe. Det är väl i och för sig bra. Men behöver man skapa en karta av det här slaget för att veta det? Den kommer att finnas på nätet under oöverskådlig tid och bekräfta vad alla redan tror sig veta: att vissa ställen är OK medan andra är dåliga, att vissa invånare duger medan andra kanske inte gör det.

Vem ska sätta betyg?

24 november, 2011

På senare tid har vi kunnat läsa att var femte lärare i Sverige anser sig vara utsatt för påtryckningar från skolledningen – påtryckningar som går ut på att lärarna ska sätta högre betyg. Det är viktigt att den egna skolan står sig i konkurrensen, och höga betyg är som bekant något att vifta med.

Kanske har vi här en del av förklaringen till den ständiga betygsinflationen i Sverige. Av egen erfarenhet vet jag dock att påtryckningar från skolledningshåll förekom långt innan skolan konkurrensutsattes. Av någon outgrundlig anledning tror man ofta att den egna skolan och de egna eleverna är något bättre än genomsnittet. Och eleverna vet alltför väl att medelbetyg inte duger.

Det är trista fakta, och frågan är vad man göra åt saken. I en debattartikel i DN förra veckan föreslog journalisten och läraren Carin Stenström att den undervisande läraren inte alls ska sätta betyg. Den uppgiften, menar hon, bör i stället läggas på andra, oberoende lärare. Stenströms förslag har förvisso sina fördelar, men är inte helt riskfritt.

Kanske finns det anledning att snegla över sundet? I Danmark har man sedan urminnes tider använt sig av så kallade censorer, både kommunala och statliga, som finns med vid elevernas avslutande prov. Censorerna sätter betyg på elevernas prestationer, och deras bedömning är av stor betydelse för elevernas slutbetyg. Men den undervisande läraren har också ett ord med i laget. Eleverna ska inte vara helt utlämnade åt någon som inte har möjlighet att se helheten.

Danska betygsskalor verkar generellt hålla längre än de svenska. Kanske är censorsystemet en viktig faktor i sammanhanget. Mer information finns t.ex. här och här.